God morgon darlings!

Ska försöka vara lite mer positiv idag, det har jag lovat. Men det bäddar ju inte för det direkt. Ute är det pissgrått och det ser ut att börja regna när som helst. Sedan har jag ännu en dag framför mig med endast plugg. Men jag kan stå ut idag, för jag ska inte gå igenom marknadsföringen igen förrän på fredag efter idag. Två dagars uppehåll <3

Idag är det den 9:e februari. Jag trodde aldrig jag skulle hålla efter ett datum i ett förhållande, men here we go! Innan jag träffade Mikael .. eller, ingenting är i och för sig som det brukade vara och jag har redan gjort allt som jag aldrig trodde jag skulle göra igen i hela mitt liv:

• Jag har sagt “jag älskar dig” och verkligen menat det
• Jag vill flytta ihop med honom i framtiden
• Trots svårigheter har jag ändå inte kunnat släppa oss
• Fnittra och vara skitglad med tjejkompisar när man pratar om honom.
• Börjat tycka bebisar är söta (men jag tycker fortfarande inte om dom)
• Kunna, mer eller mindre, lita på en kille
• Känna trygghet hos en kille

.. ja jag kan go on forever!

Vi har 4 månader idag och jag tycker tiden går för snabbt. Vart tog den där varma, härliga höstpromenaden vägen som jag hade i början av oktober med hundarna i ena handen och mobiltelefonen i andra? Kommer ihåg det som om det bara vore 1 månad sedan. Kommer ihåg hur hela jag lyste upp så fort jag såg att han ringde när han hade lunch på din utbildning. Hela den promenaden skrattade vi, skämtade, retades och kaxade med varandra, pratade om hur jävla spända vi var för att vi skulle träffas “i övermorgon”. Vädret var helt underbart trots det var början på oktober och allt var bara sådär pirrigt, förväntansfullt och nervös. Men samtidigt så spännande så man visste knappt vart man skulle ta vägen.

Nu ligger det snö på marken och solen syns inte direkt till, men vad gör det? Jag har honom fortfarande i mitt liv och det är jag evigt tacksam för, och jag vill inte annat än att det alltid ska fungera mellan oss och att vi båda ska göra varandra lyckliga. “Efter regn kommer sol”, brukar det ju heta, och i alla andra fall har det uttrycket stämt så varför skulle det inte göra det den här gången?

Jag har lärt mig en jävligt nyttig läxa så här långt in i vårt förhållande - att man kan inte bara fly så fort det blir lite jobbigt och bucklor i vägen här och där. Gör man det kommer man få leva ensam resten av sitt liv. Alla förhållanden går igenom mindre roliga perioder men helvete vad bra de verkar ha det när man har tagit sig igenom dom. Så nu väntar jag bara..

.. jag väntar på vår, sommar, sol och på att ljusare stunder är här för att stanna. Jag vet jag kommer sitta här och skriva “idag firar vi 5 månader, 6 månader, 7 månader.. idag firar vi 1 år o.s.v.”. Just nu suger bara distansförhållanden mer än någonsin, men min kärlek till Micke övervinner den jobbiga känslan och i övermorgon får jag äntligen åka till honom för att sedan stanna i 10 dagar!

Jag älskar dig Mikael <3