God morgon darlings!

Ska försöka vara lite mer positiv idag, det har jag lovat. Men det bäddar ju inte för det direkt. Ute är det pissgrått och det ser ut att börja regna när som helst. Sedan har jag ännu en dag framför mig med endast plugg. Men jag kan stå ut idag, för jag ska inte gå igenom marknadsföringen igen förrän på fredag efter idag. Två dagars uppehåll <3

Idag är det den 9:e februari. Jag trodde aldrig jag skulle hålla efter ett datum i ett förhållande, men here we go! Innan jag träffade Mikael .. eller, ingenting är i och för sig som det brukade vara och jag har redan gjort allt som jag aldrig trodde jag skulle göra igen i hela mitt liv:

• Jag har sagt “jag älskar dig” och verkligen menat det
• Jag vill flytta ihop med honom i framtiden
• Trots svårigheter har jag ändå inte kunnat släppa oss
• Fnittra och vara skitglad med tjejkompisar när man pratar om honom.
• Börjat tycka bebisar är söta (men jag tycker fortfarande inte om dom)
• Kunna, mer eller mindre, lita på en kille
• Känna trygghet hos en kille

.. ja jag kan go on forever!

Vi har 4 månader idag och jag tycker tiden går för snabbt. Vart tog den där varma, härliga höstpromenaden vägen som jag hade i början av oktober med hundarna i ena handen och mobiltelefonen i andra? Kommer ihåg det som om det bara vore 1 månad sedan. Kommer ihåg hur hela jag lyste upp så fort jag såg att han ringde när han hade lunch på din utbildning. Hela den promenaden skrattade vi, skämtade, retades och kaxade med varandra, pratade om hur jävla spända vi var för att vi skulle träffas “i övermorgon”. Vädret var helt underbart trots det var början på oktober och allt var bara sådär pirrigt, förväntansfullt och nervös. Men samtidigt så spännande så man visste knappt vart man skulle ta vägen.

Nu ligger det snö på marken och solen syns inte direkt till, men vad gör det? Jag har honom fortfarande i mitt liv och det är jag evigt tacksam för, och jag vill inte annat än att det alltid ska fungera mellan oss och att vi båda ska göra varandra lyckliga. “Efter regn kommer sol”, brukar det ju heta, och i alla andra fall har det uttrycket stämt så varför skulle det inte göra det den här gången?

Jag har lärt mig en jävligt nyttig läxa så här långt in i vårt förhållande - att man kan inte bara fly så fort det blir lite jobbigt och bucklor i vägen här och där. Gör man det kommer man få leva ensam resten av sitt liv. Alla förhållanden går igenom mindre roliga perioder men helvete vad bra de verkar ha det när man har tagit sig igenom dom. Så nu väntar jag bara..

.. jag väntar på vår, sommar, sol och på att ljusare stunder är här för att stanna. Jag vet jag kommer sitta här och skriva “idag firar vi 5 månader, 6 månader, 7 månader.. idag firar vi 1 år o.s.v.”. Just nu suger bara distansförhållanden mer än någonsin, men min kärlek till Micke övervinner den jobbiga känslan och i övermorgon får jag äntligen åka till honom för att sedan stanna i 10 dagar!

Jag älskar dig Mikael <3

Ett läsarmail jag fick igår:

Hej Malin!

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja,det känns lite konstigt att berätta det här eftersom att jag inte känner dig. Men på något vis känns det som du kan komma med några bra råd. Med tanke på dina “kärleksinlägg” så kanske du kan hjälpa… :$

Jag och min kille har varit tillsammans i 16 månader och jag känner verkligen att han är den rätte för mig. Trots att vi bara är 18 år. Han är en såndär person som har många tjejkompisar och för ett tag sedan skaffade han en ny vän vid namnet ****. Och jag har mått jättedåligt sen dess. Speciellt när dom smsar osv, och det värsta av allt är att dom träffade för några dagar sedan. (Tillsammans med hennes vän dock, så dom var inte själva.) Det är inte det att han inte får träffa henne, han måste ju få umgås med sina vänner! Eller hur? Jag har aldrig varit den svartsjuka typen, så jag vet inte vad som hänt med mig. Jag bara gråter hela tiden och jag kan inte äta utan att må illa. Och när det blir mörkt ute får jag panik och vill bara skrika. Jag känner mig som ett freak.

Jag är så jävla rädd för att förlora honom. Du vet väl hur vi tjejer är.. Jag tänker bara på hur mycket snyggare hon är, snällare, smalare. Varför skulle han vilja ha mig? Självklart har jag redan pratat med honom om det här och han säger att dom bara är vänner. Och jag vet att jag kan lita på honom, han skulle aldrig göra något för att såra mig. Det vet jag. Jag är bara rädd att han ska göra slut med mig pga henne. Det är lite svårt att förklara allt, men vad tycker du jag ska göra för att må bättre?

Kram
Y

Mitt svar:

Hey Y!

Jag befinner mig själv i mitt första förhållande där jag verkligen känner “att han är den rätte” och det är oftast i situationer som denna som de (oftast) onödiga nojorna kommer fram.

Bara för några dagar sedan fick jag mitt lilla ”mini-anfall” och deppade ner mig totalt p.g.a. ett obetydligt ex till honom. Precis som du själv beskriver så kände jag en slags panik, äta kunde jag förresten inte heller göra på hela kvällen, så visst förstår jag precis vad du menar. Du säger att du aldrig varit den svartsjuka personen, och där är också en sak som du har gemensamt med mig. Jag har aldrig tidigare brytt mig men nu helt plötsligt står jag här med mitt hjärta i någon annans hand och allt jag önskar är att han inte ska slänga bort det för någon annan - för det skulle ärligt talat vara det värsta som kunde hända mig.

Självklart ska ens pojkvän (och man själv) få ha vänner, både tjej -och killkompisar. Men jag tycker inte att det alls är konstigt att du reagerar som du gör om de t.ex. skickar SMS till varandra hela tiden, hela SMS-biten känns så himla privat och det är svårt att ha koll på vad som skrivs i de där SMS:en. Självklart väcks det en rädsla inom en, och den rädslan bygger på att man är rädd att förlora den man tycker om. Du gör helt rätt som låter honom få umgås med vem han vill, men jag tycker att det finns gränser. Prata med honom och säg att du blir orolig och mår dåligt när de har så mycket kontakt och se till så att han verkligen förstår hur du känner. Tycker han om dig och vill vara med dig, vilket han säkerligen verkligen vill, så borde han även respektera dina känslor.

En annan sak är att du absolut inte får jämföra dig med “tjejkompisen”. Jag vet inte hur många gånger jag har vänt och vridit på bilder av min pojkväns ex och vänner. Hon ser bättre ut än mig, hon har finare hår, hon är kanske lite smalare än jag, gjorde hon honom lyckligare än vad jag gör honom? Men allt detta - tro mig, är bara onödiga tankar. Lägg din energi på något annat, som t.ex. att tänka att: “Nej, det är ju faktiskt mig han är med, det är ju mig han har valt, och det är jag som står här vid hans sida, och ja, vi tycker om varandra”. Försök att ägna dina tankar på de positiva sakerna istället och på hur bra ni faktiskt har det.

En sak som jag reagerade på  i ditt mail är att du skriver du vet att du kan lita på honom, men att du är rädd att han ska göra slut med dig p.g.a. henne. Det låter inte riktigt som att du litar på honom fullt ut. Känner du dig osäker och orolig så fråga och prata med honom en gång till. Hellre en gång för mycket än för lite. Du ska kunna prata ut om detta så många gånger som det krävs för att du ska känna dig lugn.

Något som har hjälpt mig när jag varit orolig och mått dåligt över något som jag själv har rört ihop i mitt huvud när det gäller min pojkvän, så är det faktiskt att bara.. få höra hans röst. Ring din pojkvän när du känner den här oron komma. Han är ändå din pojkvän och han vill och ska kunna finnas där för dig och han vill att du ska må bra. Mår du bra, så mår han bra. Allt känns så mycket bättre när man får prata en liten stund. Du behöver inte nödvändigtvis inte alltid bara om att du är jätteorolig eller så, utan ring upp honom för att komma på andra tankar för man känner sig tryggare när man har dom bredvid sig eller på andra sidan luren.

Det låter ändå som att ni två har det riktigt bra tillsammans och att han tycker om dig. Men självklart ska man vara lite på sin vakt med sånt där - eller jag skulle i alla fall vara det. Blir det för mycket för dig så säg det till honom på en gång så att han vet om det, förhoppningsvis förstår han dig och tonar ner lite. Man behöver faktiskt inte SMS:a varje dag/flera ggr om dagen med en vän. Skulle jag varit din pojkvän skulle jag låtit tjejkompisen komma i 2:a hand tills jag visste att du inte var orolig längre.

Men jag tycker som sagt att detta inte är något du ska lägga så mycket tid och energi på. Se dig om själv kanske? Man kan aldrig ha för många vänner av alla dess slag. Låt din pojkvän bevisa för dig att det han säger är sant, och ge dig själv tid till att smälta allt sammans och sen gå vidare med positiva tankar.

Hett tips från min heta pojkvän:
Det du också kan göra som jag tror kan få dig må bättre: Träffa den här tjejkompisen tillsammans med din pojkvän och kanske några till. En fika eller något? Då får du träffa henne och se hur hon är och får du träffa henne för din pojkvän så behöver du nog inte oroa dig. Det kan lugna ner dig tror jag. Alltid skönare att ha träffat henne kanske och snacka. Bara allmänt, inget påtvingat eller jobbigt.

“Det är mig han är med”
“Det är mig han har valt”
“Det är mig han tycker om”
“Vi tycker om varandra”
“Jag är bra som jag är”
“Jag är snygg som jag är”
“Jag är stolt över mig själv”

Lycka till tjejen och hoppas verkligen att mina råd hjälper dig på traven!
Kram Malin M

Vill ni ha råd eller tips om något?
Maila mig på: malinm.se@hotmail.com
Eller skriv en kommentar!

“Distance can take you far”

Det här med att vara i ett förhållande där starka känslor, för en gångs skull faktiskt är en del av leken är nytt för mig. Det var år sedan sen sist och jag har totalt glömt bort hur det har varit. Allt blir faktiskt så mycket mer komplicerat när känslor är inblandade, trots att det samtidigt får allt att kännas 100 gånger underbarare.

Men jag är inte van vid att bry mig vad min pojkvän gör när jag inte där. Eftersom jag knappt har haft känslor för någon så har jag mer eller mindre mest bara sagt “Ja men gå du ut och festa ikväll. Och du, skulle du typ strula eller ha sex med någon annan så är det bara till att ringa och säga det så kan vi avsluta allt på ett schysst sätt”. Jag vet inte hur många gånger jag har dragit den repliken, och nu när jag skriver den så märker jag hur skrämmande kallt och illa det låter för att komma från en flickväns mun. Inte så värst mycket “care-face” där inte.

Nu däremot är det en annan femma. Jag har jättestarka känslor och jag befinner mig i något som kallas för “distansförhållande”. Jag har varit i ett sådant förut men då brydde jag mig inte om vad han gjorde eller vem han pratade med när jag inte var där. Skulle han göra något med någon annan skulle jag bara skrattat sen dragit och aldrig mer ägnat honom en tanke mer, och jag skulle absolut ha både hjärtat och själen i behåll.

Men nu är det några snäpp värre, och det är så jag märker att mina känslor för M verkligen är äkta. Jag har aldrig tidigare brytt mig om vad någon annan gör, förrän nu. För att ett distansförhållande ska fungera så är tillit A och O. Fungerar inte tilliten så kommer allt förr eller senare att spricka - jag litar inte på någon kille. Jag kan sträcka mig med att lita på pappa och brorsan.

Jag märker på mig själv hur läget är annorlunda när man känner något. Jag oroar mig mer för vad som händer i hans liv när jag inte är där. Kan jag lita på honom? Om ja - hur pass mycket? Ska man tvinga sig till att lita på något bara för att man måste om man vill att något ska fungera? Jag har ingen aning, vet ni?

Detta är nog det enda som jag vill ska fungera just nu och jag kämpar varje dag med att svälja min egen stolthet, med att få bort negativa tankar, att brottas med ex som spökar både åt vänster och höger. Hur ska man förhålla sig till allt? Jag litar ju på mig själv, jag vet att jag själv aldrig skulle vara kapabel till att vara med någon annan medan jag har ett förhållande, det skulle aldrig kunna hända, och speciellt inte nu när jag verkligen känner något för någon. Frågan; ska man lita på honom?

Hur får man ett distansförhållande att fungera? Jag antar att tillit, som jag nämnde innan, är det viktigaste. Men också respekt för den andas känslor, man kan absolut inte gå runt och vara svartsjuk av sig och man måste nog ha en daglig kontakt för att hålla allt uppe. Att bråka på distans är också ett stort big no no, det är det ju i och för sig alltid, men än mer när man inte kan träffa den man är tillsammans med exakt när man vill. Det är så himla mycket lättare att slänga på en telefonlur mitt i ett samtal eller logga ut från MSN om man bråkar och det är samtidigt det värsta man kan göra.

Det gäller att ha tålamod gott folk. Är han/hon värd det, så kan man göra vad som helst för att få det att fungera. Jag måste lära mig att sluta kontrollera vad jag ska känna och jag måste absolut lära mig att sluta stänga av vad jag egentligen känner - för jag blir så himla känslokall då.

Det ligger helt enkelt lite mer arbete bakom ett distansförhållande!

“Hoppet är det sista som överger människan”

Kärlek är svårt, jävligt svårt om jag ska vara ärlig. Kärlek kommer i så många olika skepnader och man kan känna kärlek för väldigt mycket; familjen, vännerna, pojk/flickvän, ett husdjur eller kanske en hobby.

Från och med idag så har jag insett en sak, och det är att mitt liv är jävligt mycket bättre än vad jag har trott att det har varit. Man glömmer bort små detaljer som alltid har funnits där och öppnar man bara ögonen tillräckligt mycket så ser man helt plötsligt allt. Jag är världens lyckligaste som har en underbar familj som alltid stöttar varandra vad som än händer i livet, jag har få men jävligt underbara och nära vänner som jag alltid kommer att älska, jag har två stycken hundar som kan vända vilken tråkig och dålig dag som helst till en av de bästa och jag har brunnit för sången sen jag började prata. Haha, jag skrattar fortfarande när pappa spelade in mig när jag var.. 4 år kanske? Jag gick runt glasbordet nere i vardagsrummet och sjöng med en kaxig liten tjejblick: “Jag är en tuff brud i lyxförpackning”.

Innan har jag mest fokuserat på allt dåligt som hänt mig så jag har glömt bort att leva i nuet och att faktiskt vara glad över att jag klarat mig så pass långt som jag har gjort. Nu känner jag verkligen att jag lever i nuet och det är så mycket som hänt på kort tid hos mig så jag hänger knappt själv med i svängarna.

J A G  ÄR  K Ä R!

Emmy, Tilda, Hanna? Kan ni tänka er; jag är faktiskt kär. På riktigt. På  f u c k i n g riktigt. Vad är det med det då? tänker ni andra som inte vet så mycket om mig och mitt förflutna. Men det är en stor sak, det kan vara den största saken som hänt än så länge. Jag var riktigt kär 1 gång i mitt liv förut och det var när jag var 14 år. Då träffade jag min allra första riktiga kärlek och det kom att bli mitt längsta. 1 år och 6-7 månader. Är det länge förresten? Efter det var det kört. Aldrig mer, tänkte jag. Aldrig mer. Kärlek må vara underbart i de bästa stunderna, men i de värsta vill man bara dö.

Sen gick det bara nedåt. Jag vet inte hur många förhållanden som jag faktiskt ångrar idag då jag endast förstört mig själv av dom. Jag har aldrig riktigt gått in helhjärtat i någonting då jag vägrat ge en bit av mig själv till någon annan. Det var känslolöst, känslokallt och jag lärde mig i sinom tid att stänga av helt när jag behövde det som mest. Ni kan kalla det för försvarsmekanism om ni vill.

Jag vet inte hur mycket mina vänner ha fått stå ut med, men jag älskar dom för att de alltid ha förstått mig och alltid stöttat mig i saker som hänt. Jag har varit glad för deras skull när de haft pojkvänner trots att något fattades mig hela tiden. Jag hade en inre ilska på alla killar som rörde på sig, slängde alla över en och samma kant och vägrade tro på att det fanns killar som är bra där ute. Men det finns.. och när de väl dyker upp är det som att allt dåligt bara släpper. Man glömmer helt plötsligt det dåliga och man ser saker med andra ögon.

Jag tappade hoppet om att hitta kärlek till en pojkvän under hela min tonårstid och jag har förlorat många saker på vägen. En av de värsta sakerna som jag förlorade var mig själv. Jag kände inte igen mig själv. Vart tog Malin vägen som alltid skrattade åt allt och som berättade skämt hela dagarna som fick vännerna att gapskratta? Vart tog Malin vägen som alltid ville stå i centrum? Vart tog Malin vägen som drömde om bröllop och en egen familj? Allt som jag var när jag var mindre hade försvunnit. Jag blev en Malin som jag älskade men som jag samtidigt hatade eftersom jag inte släppte in någon alls längre.

Sen, helt plötsligt kommer rätt person invandrandes i mitt liv. När jag som minst anar det då jag nästan precis brytit upp med A med anledning som alla andra gånger, så bara står han där. Han har funnits där hela tiden, fast på avstånd och jag har inte vetat om det. En riktig liten smygare. Nu har jag en känsla i kroppen som jag aldrig har haft tidigare. “Jag tror jag är kär”, har jag sagt många gånger till mina tjejkompisar men det har mer varit ett önsketänkande om att det “kan väl vara på riktigt denna gången”. Men jag har lärt mig att det går inte att tvinga sig själv till att tycka om någon, hur bra killen än är utan det är något som måste komma av sig själv för att det ska vara äkta.

Jag trodde aldrig jag skulle säga det; men fan vad äkta allting är just nu. Jag vaknar med ett leende på läpparna, jag somnar med ett leende på läpparna, jag ler hela dagarna igenom, jag har fjärilar i hela kroppen så fort jag ska träffa honom, jag har den där “allting känns så jävla rätt-känslan”. Till och med när det har dykt upp saker som jag lätt skulle kunna dumpa någon annan för innan så får han mig att le och skratta efter 5 minuter. Jag vill äntligen, till 100 % och helhjärtat verkligen satsa och kämpa för det här.

.. och det har aldrig tidigare hänt innan!

Inside my phone!

“Kärlek på Internet”

Att bli kär via Internet är idag nästan mer vanligt än vad det är att bli kär när man träffar människor ute. Sedan jag var 13-14 år så har jag tyckt att Internetlivet varit mycket lättare, skönare och roligare än livet utanför datorskärmen. Att sitta på lunarstorm.se, snuttis.com och på MSN hörde till dagliga rutiner i min vardag och jag älskade hur jag kunde vara sig själv till 100% utan att man behövde se någon face-to-face, eller ska jag kanske dra på det nördiga Internetspråket och skriva IRL istället (In real life)?

Tyvärr är det inte alla som är sig själva där ute när de sitter bakom dumburken..

När jag var 17 år hade jag sedan tre år tillbaka redan gett upp hoppet om kärlek och killar. Jag gick dagligen runt och svor över dom och jag fick panik så fort jag såg två stycken som var kära i varandra. Men när jag minst anade så kom jag i kontakt med en kille vid namn “Robin”. Jag vägrade skriva ut namnet här i bloggen så för er läsare var han kort och gott bara R.

Han var lika gammal som jag - alltså 17 år och såg ut precis så som jag ville att min drömkille skulle se ut. När jag var 17 år hade jag en liten “thing” för emo-killar. Kill me - jag vet, men ja, det var 3 år sedan nu så don’t blame me. Han hade halvlångt mörkbrunt hår, blåa ögon, var lång, smal, var modell till och från, gick på ett mediagymnasie och han bodde i Helsingborg. Varje dag bombaderade han min MSN med bilder på hur han såg ut och jag kunde inte annat än smälta varje gång jag fick en ny. Det enda jag kunde tänka på i skolan var när jag skulle hinna få tag i en dator nästa gång så jag kunde få prata med honom.

Det enda vi pratade om var i princip hur snygg han tyckte att jag var och hur snygg och underbar jag tyckte att han var. Fler bilder kom, fler underbara ord byttes ut och snart ville han såklart se mig i camen. Visst, jag var överlycklig att den här perfekta Helsingborgs-killen ville se mig och ha just mig av alla tjejer i hela världen så jag gjorde precis allt han sa. Jag hade min cam igång varje dag och varje dag fick jag höra hur snygg och sexig jag var. Han kunde inte leva utan mig och han älskade mig efter.. 2 veckor.

Jaha, jag var i himlen - trodde jag. Nu efterråt så har jag kommit på flera varningstecken som jag var för blind för att se när jag var mitt uppe i att kära ner mig i honom. Varningstecken 1 var att han vägrade sätta på sin cam. Jag köpte såklart att han inte hade någon och jag fortsatte toffla för honom som en galning för att få honom mer och mer intresserad av mig.

R hade en för mig, väldigt konstig hobby. Han målade graffiti - olagligt på väggar, hus och tåg. Eller vad fan, han klottrade och tagade på allt möjligt. “Fan vad coolt”, tänkte jag. En kille som vågar lite saker, riktigt manligt. Efter några månader så berättade han för mig att han hade målat upp Malin Månsson på en hel vägg nere vid den finaste stranden i Helsingborg. Jag blev helt salig och jag var övertygad om att R verkligen älskade mig.

Efter 6 månader började jag bli otålig. Jag ville träffa killen jag var vansinnigt kär i och han sa självklart ja. Vi bestämde en helg då vi skulle träffas och jag gick runt på mitt sommarjobb och kunde inte bärga mig tills jag fick träffa honom. Helgen kom och han fick plötsligt andra planer. Varningstecken 2, R hade “glömt” att han hade andra planer. Vi sköt upp det ännu 1 vecka. Jag tänkte inte så mycket på det, utan fortsatte hoppa runt glad som en liten mört på jobbet och längtade tills fredagen skulle komma. Fredagen kom och R hade ännu en gång “glömt” att han hade viktiga saker att göra just den helgen - Varningstecken 3.

Efter ca 7 månader hittade jag alla bilder på R på en annans MySpace sida. Det var bilder av en modell i 16-års åldern vid namn Alex Evans. Fuck, det gör fortfarande ont att se alla bilderna ligga ute på google.

Här är första bilden jag fick se av “R”:

Det visar sig att Alex Evans bor i Canada och jag blev fly förbannad på R och frågar vad fan det är som var hans problem. Han påstod att han grät och att han älskade mig mer än något annat och att han påstod att han trodde jag förstod att de bilderna var fejk på honom - varningstecken 4. Han la över “skulden” på mig och efter några psykningar och efter några “jag älskar dig och kan inte leva utan dig-meningar” från honom så tog jag på mig allt och förlät honom.

1 år har gått och vi bytte nummer. Han var ofta ute hela nätterna för att klottra med sina vänner och sov hela dagarna. Eller vänta - han sov inte, för han kunde inte. Han var ofta full och hög men jag var ju så jävla kär så jag tänkte att jag är den personen som kommer hjälpa honom upp från skiten. Han pratade ofta om hur han såg gröna ringar, att han var i en psykos och att han mådde skit och hade dödsångest - det enda som hjälpte var när han pratade med mig. Skulle jag försvinna från hans liv så skulle han ta livet av sig - varningstecken 5.

Jag ville fortfarande träffas och det ville han också - men han kunde inte, varningstecken 6. Efter 1 år och några månader säger jag till honom att jag ska flytta ner till Skåne (Malmö) och att vi måste träffas då för jag vill så gärna bara vara med honom. Han blir överlycklig över att jag ska komma ner och han berättar om alla roliga planer som vi ska göra tillsammans, om hur mycket han bara ska pussa och krama mig, om hur mycket han bara vill hålla om mig och hur mycket han vill ha mig.

Jag flyttade ner till Malmö förra året, 2008. Exakt för 1 år sedan och jag gick runt ensam, hopplöst låtsas-kär och bara väntade på att få träffa honom. Första veckan i Malmö revs hela “min verklighet” ner. Jag skrev till R att åka till Malmö centralstation för att möta upp mig och att det gått 1,5 år nu. Inget svar - han ville inte och han kom alltid med samma undanflykter - varningstecken 7.

Jag hade tappat allt för honom nu och var bara arg, men ändå drogs jag till honom för att han var en “bad guy”. Andra veckan i Malmö avslöjar han allting:

- Han var 25, inte 19 (som vi blev sommaren 2008)
- Han skulle snart åka in i fängelse och sitta inne i minst 6 månader
- Han hetter inte alls Robin, vad han heter vet jag fortfarande inte
- Hans efternamn och hans familj som han pratat om fanns inte
- Robin överhuvudtaget fanns inte - allt var påhittat.

Mitt hjärta och hjärna var redan innan R kom in i bilden förstört. Så många killar som jag dumpat för mitt psyke inte klarat av det och så många hemska tankar jag har haft om förhållanden har nog ingen människa haft. Nu rasade den riktiga verkligheten ner över mina axlar och jag kunde inte känna något längre för någon. Jag var livrädd för känslor och jag lärde mig snabbt stänga av och själv bestämma när jag ville känna något och inte.

Jag har lagt ut 1,5 år på en person som inte finns.

Efter det här sket jag i allt. Jag flyttade hem och beslutade mig för att börja om mitt liv - helt utan killar. Det fungerade men jag har aldrig riktigt mått bra sen dess. Allt sitter fortfarande i och sveket från olika killar har blockerat min hjärna totalt.

Jag vill verkligen uppmana er där ute som pratar med människor på Internet - var jävligt försiktiga och leta efter minsta lilla varningstecken. En person kan förstöra mer än någonsin och mer än vad man tror. Jag kan däremot inte säga att det är dumt att prata med människor över Internet som man aldrig har träffat förut, jag vet inte hur många underbara människor jag har lärt känna på det sättet, men det gäller verkligen att sortera ut och inte vara blåögd och naiv - som jag var.

Ta hand om er själva och hoppas min historia får upp era ögon!
Det är bara att skriva en kommentar om det är något ni vill jag ska skriva om.

“Man måste inte alltid försöka hitta tillbaka till varandra”

Tänkte att jag skulle köra igång med min nya kategori idag med att ta upp en fråga som en läsare skickade in till mig och som hon ville ha hjälp med. Frågan i sig är väldigt bra då jag tror att många känner igen sig i det och jag ska göra allt jag kan för att besvara det efter hur jag själv skulle ha gjort.

Fråga:
Jag skulle nog vilja att du tog upp typ: hur 2 ungdomar (utan förlovning, giftemål, flytta ihop, utan barn osv) bara 2 vanliga ungdomar som går i gymnasiet som ska försöka hitta tillbaka till varandra. jag skulle gärna behöva tips och råd hur jag ska göra! Min pojkvän. eller ex kanske jag ska säga tycker att jag är en igel. Hur ska jag göra för att inte vara en igel? Och släppa ut han på saker, och inte stänga in honom?

Mitt svar:
Personligen så har jag aldrig suttit i en liknande situation som du själv, men däremot har jag varit i situationen som du beskriver att ditt ex är i. När man är i ett förhållande så är “egen tid” A och O, oavsett hur mycket man tycker om varandra. Vissa behöver mer tid för sig själva, andra lite mindre och är man två personer som har olika behov av hur mycket man vill umgås med sin partner så måste man tillsammans hitta ett sätt som fungerar för båda.

Vad jag har förstått så går båda två på gymnasiet och då har man många bollar i luften hela tiden. Man har skolan att tänka på, kanske pojkvän/flickvän, någon hobby och fester/umgås med kompisarna. Det är mycket som ska hinnas med och är man i ett förhållande så måste man vilja ge den man är tillsammans med tid till att själv avgöra vad den måste och behöver prioritera för att själv må bra. Att ha en pojk/flickvän som t.ex. ständigt ringer, SMS:ar, tjatar om att träffas eller som ständigt frågar om han/hon faktiskt tycker om dig eller liknande så tar det på krafterna.

Det låter verkligen som att du tycker om den här personen och att du inte alls menar något illa med att vara “en igel” mot honom, men ligger det kanske i att du inte helt litar på honom? Fråga dig själv varför du ständigt måste vara så “på”. Skulle jag varit en igel efter en kille så känns det som att jag skulle ha det beteende för att jag var rädd att han skulle glömma mig, tappa känslor eller få tid över till att träffa massa nya och intressanta människor som skulle utgöra ett hot mot mig. Men effekten blir tyvärr tvärtom. Hans känslor blir pressade och han får säkert lite panik av hela situationen och då är det klart att det blir för mycket för honom.

Det positiva med det hela är att du själv vet om att du kanske är lite “för på”, och då är det ju inte så värst svårt att ändra på om du verkligen tycker om honom och vill ha honom. Ett förhållande går ut på att ge och ta (och oj tro mig, det tog år för mig att förstå den grejen).

Mitt råd till dig/er är:
-  Att sätta er ner och prata om hela situationen.
- Fråga honom vad det är som du gör som gör att han känner sig instängd.
- Fråga dig själv varför du är så “på”, har det kanske att göra med för lite tillit?

När man själv har insett att man inte har råd att vara speciellt ego i ett förhållande så njuter man av att se den man är tillsammans med glad och nöjd med allt. Det är mycket roligare att vara tillsammans med en kille/tjej som säger: “Älskling, att du inte tar en kväll ute med grabbarna/tjejerna i helgen? Du har haft så mycket annat i huvudet nu ett tag, du förtjänar att gå ut och ha skitkul”. Man måste acceptera att alla människor har ett eget liv trots att man är tillsammans. Man växer inte ihop till en och samma person utan båda måste få ha sina egna mål och drömmar i livet.

Men ni går ju på gymnasiet, alltså är ni mellan 16-18/19 år gamla och ni är jätteunga fortfarande. Kanske är ni i olika skeden i livet och ni har glidit isär helt enkelt? Att du vill lite mer än vad han vill? Ibland måste man också tyvärr inse att det var kanske inte “meant to be”, och då är det något man måste acceptera i sin egen takt.

Lycka till!

Min älskade och underbara Emmy skrev en lång kommentar till föregående inlägg om att jag borde ta upp ämnet kärlek ofta. Jag har varit med om väldigt mycket i mitt liv som har med kärlek att göra  - men tyvärr mycket negativt och det är kanske dags att börja dela med mig av allt då både jag och Emmy tror och vet att många varit med om samma sak.

För att inte gå in för mycket på vad just jag som person varit med om så kommer jag ändå försöka ta upp de ämnena som jag vet mest om och som jag känner mest för när det gäller förhållanden. Vissa av er som läser kommer säkert skaka på huvudet nu och tycka jag är dum i huvudet som skriver om något som jag själv inte tror särskilt mycket på, men jag är inte ensam om det jag varit med om.

“Det där med kärlek” kommer vara min nya kategori och jag kommer med hjälp av mig själv och mina erfarenheter att dela med mig av tankar kring allt som har med känslor att göra. Ni kommer självklart också att få vara delaktiga i detta och vara med och tycka till så mycket som ni bara vill och orkar. Som Emmy skrev; kanske är detta ett sätt för dig att bli fri från ditt förflutna?

För att rivstarta detta imorgon:
Vad vill ni att första inlägget ska handla om när det gäller kärlek?