Jag tänkte faktiskt fånga in det sista av tisdagskvällen genom att avslöja ett sak ni antagligen inte visste om mig: Jag är rädd för bebisar!

Jag känner dock att jag måste precisera det där för att inte skapa stora rubriker i BLT och Sydöstran imorgon (haha, självdistans är bra att ha). Så här är det svenska folket; att jag är inte rädd för barn som i “jag-måste-springa-iväg-och-skrika-av-rädsla-så-fort-jag-ser-ett-barn”-rädd, utan det är snarare dov panik blandat med ångest.

Varför? Jo, det som ger mig panik är att det känns som att om jag bär eller lyfter en bebis så kommer jag tappa den och sen kommer den dö eller slå sig så hårt så den blir skadad och börjar gråta. Sen verkar barn inte tycka om mig, de bara stirrar sen börjar de gråta så fort jag ska försöka prata med dom eller så stirrar de bara och ser ut som att de när som helst ska hoppa på mina ben och sen aldrig släppa.

Haha, jag känner riktigt hur sjukt det själv känns att skriva detta. Ni höjer säkert på ögonbrynen och undrar om jag är seriös - svaret är ja! Tyvärr. Jag önskar det inte var så, och det där är känslor som måste försvinna om jag själv ska kunna skaffa barn i framtiden. Men hur tusan övar man på sånt? Jag känner inga bebisar (kanske bäst det, haha). Fy nej, att råka tappa någon annans barn skulle nog vara bland det värsta som kan hända mig. De är så små och ömtåliga, så kommer jag som har världens svagaste armmuskler och ska hålla och sen - BANG! Rätt ner i golvet eller något så fort den ska röra på sig.

Nej - bebisar är inte riktigt min grej.. än!

Vad skulle jag göra utan min musik? Dö, gå under, avlida, försvinna?
Kalla det var ni vill, men jag skulle inte vilja leva utan den.

Senaste tiden har jag inte mått speciellt bra. Stress, mycket skola i huvudet och ett förhållande som ska fungera. Det blir för mycket ibland, och jag känner hur allt bara väller över mig. Vart finns tiden för mig där jag bara kan vara lugn och känna att jag har koll på läget så jag kan sprida lite glädje till personerna som finns i mitt liv också? Kommer väl inte förrän uppsatserna är inlämnade antar jag. Det är jobbigt att läsa två delkurser parallellt, det är mycket enklare att läsa en. Då slipper man blanda ihop allt.

Jag längtar till våren, trots min pollenallergi så får den mig att må bra. Allt blommar ut, blir grönt, människor rör sig mer ute och man kan hitta på fler saker. Det är som att man varje dag ser “ljuset i tunneln” när värmen sakta börjar komma tillbaka.

Jag vill ha sommar, sol, bad, skratt och sena härliga sommarkvällar!

Stacey Kent - What a wonderful world (underbar version)

Det är väl inte riktigt meningen att ni ska förstå, men de som är min släkt och som jag vet läser detta vet vad jag pratar om.

Det känns dock lite respektlöst att lämna ut massa namn och allt, så det tänker jag absolut inte göra. Men detta är min blogg och därmed även mitt sätt att släppa saker och att skriva av mig så jag slipper tänka på det.

När hon gick bort för 8 år sedan försvann även du med henne. Fast du fanns kvar, men ändå inte. Jag kan inte påstå att jag känner dig, men du har liksom funnits där ändå. Trots att jag har haft dig i hela mitt liv så har jag ändå inte haft dig. Det är en konstig känsla, att känna så om någon som borde vara nära.

Jag kan säga att du är snäll, för det vet jag att du alltid var mot mig. Men om du var t.ex. omtänksam och glad har jag ingen aning om. Du var snäll. Men nu vet jag inte riktigt vad jag ska känna om dig längre, inte efter att ha sett hur du försvannit mer och mer från oss.

Du slutade kämpa redan för 8 år sedan, man kan nog säga att du även dog för 8 år sedan. Dock inte fysiskt, men det är bara en tidsfråga nu, och det tycker jag är egoistiskt av dig. Vi ställer alltid upp för dig och hjälper dig, men det räcker nog inte riktigt till, och det kan jag kanske i och för sig förstå. Är det så man kommer må när den man älskar går bort?

Jag fick precis reda på att du inte vill vara med oss på julafton. Du är alltid med oss på julafton. Varför? Vi måste ju hålla ihop förstår du väl? Även om jag inte känner dig så älskar jag dig ändå, på något speciellt sätt. “Jag hostar bara upp maten över bordet”, sa du.

Mat.. ja tjock är du inte. Väger mindre än mig, och jag är en 20-årig liten tjej. Jag vet att folk kommer hem till dig och ser till att du får riktig mat på bordet. Men äter du den? Nej. Du har även slutat köra bil - det som varit din enda frihet.

Du har verkligen bestämt dig för att dö. Det känns som att jag bara väntar på att samtalet ska komma.

Du är den enda i familjen som inte hört mig sjunga.
Jag lovar jag ska sjunga en sista sång för dig.

Men jag tycker fortfarande du är egoistisk.

Vart tog den envisa, hemlighetsfulla och fientliga Malin vägen?

Jag vill ha tillbaka henne! NU, NU, NU!

When I was younger I saw my daddy cry
and curse at the wind.
He broke his own heart and I watched
as he tried to reassemble it.

And my momma swore
that she would never let herself forget.
And that was the day that I promised
I'd never sing of love if it does not exist.

But Darling,
You are the only exception.
You are the only exception.
You are the only exception.
You are the only exception.

Maybe I know somewhere
deep in my soul
that love never lasts.
And we've got to find other ways
to make it alone.
Keep a straight face.
And I've always lived like this
keeping a comfortable distance.
And up until now I had sworn to myself
that I'm content with loneliness.

Because none of it was ever worth the risk.

Well you are the only exception.
You are the only exception.
You are the only exception.
You are the only exception.
You are the only exception.

I've got a tight grip on reality,
but I can't let go of what's in front of me here.
I know you're leaving in the morning
when you wake up.
Leave me with some kind of proof its not a dream.

You are the only exception.
You are the only exception.
You are the only exception.
You are the only exception.

I'm on my way to believing
And I'm on my way to believing

God morgon på er!

Det har varit väldigt omtumlande dagar för mig på sista tiden. Jag har ännu en gång tvingat mig själv att gå ner djupt ner i mina känslor och verkligen känna efter. Vad vill jag? Hela jag har varit förvirrad och jag har alltid så svårt för att ta beslut. Jag som lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i sådana här situationer.

Ännu en gång är det även jag som är trångsynt, egoistisk och negativ. Det gamla vanliga helt enkelt. Varför ska det vara så satans svårt att byta mönster? Antar att jag fungerar lite som evolutionen - det tar en jävla tid innan saker förändras, och förändringen måste hela tiden gå i små, små steg annars dör allt ut innan det hinner fortplanta sig.

Men jag försöker, jag försöker och jag försöker. Jag har gett det en sista chans nu, går det inte så är jag den första till att räcka upp handen och säga: “Jag är verkligen ingen tjej som har förhållanden, och så enkelt är det med den saken”. Jag tror att jag har varit för inställd på att vara själv, de tankarna gör det så grymt svårt att släppa in någon.

Med de orden skrivna: Jag behöver verkligen Tunisien-resan! Eller nej - titta! Nu tänkte jag egoistiskt igen. Jag menar “vi”, vi behöver verkligen Tunisien-resan. Antingen är den dörren till en försättning eller så är det brunnslocket käpprätt åt helvete.

Jag undrar just vilket håll vi kommer gå?

Sitter här framför datorn - bloggar, njuter till min musik och tänker.

Läste igenom gamla inlägg från 2007 igår, och herregud säger jag bara! När jag läste allt tänkte jag: “Den här människan, vem hon nu än är, borde läggas in på psyksjukhus. Får sådana gå lösa”?

Ni anar inte hur glad jag är att jag kom bort från all skit som var år 2007 och första halvan av 2008. Det var inte förrän igår jag verkligen insåg hur fast jag var i all skit. Kärleksproblem med en kille som inte ens fanns, skolans press och vänner som kanske inte var så bra vänner trots allt? Hur orkade jag? Hur kan en människa vara så blind och naiv? Jag hoppas att jag får skylla på att jag fortfarande var tonåring!

Inlägg från 2007 (ursäkta visst fjortisspårk ibland):

6/12 -07/What a girl wants

Jag flyter runt i mina klyddiga och suddiga tankar om allt som har med kärleken att göra fortfarande. Och det där mailet jag fick från tjejjouren har gjort mig ännu mer, typ.. jag vet inte, obehaglig? Jag har svårt för att inse hur allvarligt mitt tillstånd egentligen är, innan skrattade jag mest bort det för att jag inte orkade längre, men nu måste jag ta detta på allvar, jag har försört så mycket av att vara ung, dum och naiv, men vafan? Jag visste ju inte att det skulle bli så fel allt och nu är hela min hjärna och mitt hjärta en enda röra. Ibland är själen tom, och ibland är den överfull.

16/10 -07/Om du lämnade mig nu

Jag hatar att jag alltid ska känna att jag inte är värd någon! GRRR! Får ryckpanik! varför i helevete kan jag inte typ.. unna mig själv att jag äntligen hittat någon jag vill vara med?! VARFÖR?! Jag vill inte känna så mer, vill inte känna mig så sjukt ful och värdelös .. men det går inte.

Är det meningen att jag ska leva själv eller vaddå? Vad är felet? Är det inte meningen att jag ska ha någon som tycker om mig och tvärtom? Men nu äre så, att jag redan fastnat lite.. Jag har börjat tycka om, och jag trivs men något säger min hjärna att jag kommer bli sårad som fan och att jag inte ska utsätta mig för detta igen.. medan hjärtat säger att jag måste ta chansen, för det kommer inte komma fler sånna här!

Vem ska man lyssna på? Den som är smart och som har ett förnuft som gör att man tänker klart och logiskt? Eller den som försöker läka sin sår, som försöker hitta någon som kan rå om det och visa att det finns människor som är bra där ute, trots allt?

Men vågar man lyssna på något av dom? När båda är trasiga?
Vem ska man då lyssna på?

31/8 -07/Don’t forget to remember me

Jag mår bra, det gör jag faktiskt. Bara det att jag känner att jag vill så mycket, och så lite på en och samma gång. Jobbigt det där.

Det har inte varit så svårt att glömma ändå. Jag trodde jag skulle må jättedåligt, jättelänge. men nej, allt försvann, han försvann.. känns det äns något längre? Jo, det känns.. jag saknar våra långa samtal in på nätterna, när vi pratade om allt och ingenting. Och jag saknar att det var någon som fick mig att känna mig behövd jag önskar bara jag kunde hjälpa ännu mer .. så han skulle må bra. helt. För jag hatar när folk jag bryr mig om och tycker om mår dåligt.

Det värsta är, att jag jämför honom med alla andra. Usch! Kommer någon någonsin ge mig den där känslan igen? Jag hatar att det blev såhär.

Oj oj, jag kommer så väl ihåg 2007!

Ville egentligen bara ligga kvar i sängen och sova halva dagen igen.

Sover man så slipper man ta tag i sina tankar och problem.
För det är ingenting som jag känner för just nu.

Update:
En god och ärlig vän sa igår åt mig att vara ego i sådana här situationer.
Så sant som det är sagt och idag känns allt mycket bättre.

Jag har kommit på mitt ultimatum!

1. Ha aldrig för höga förväntningar på något - det blir ändå inte som man tänkt.
2. Tänk positivt i lägen som egentligen skulle få dig att vilja gräva ner dig.
3. Uppskatta alla små saker och detaljer som din partner gör för dig.
4. Våga prata och visa vad du verkligen känner - killar är (tyvärr) inga tankeläsare.
5. Håll inte inne med många små saker, de blir tillslut jättestora och man freakar.
6. Trots att man har en svacka - glöm inte bort att pussas och kramas.
7. Hota inte med “göra-slut-repliken”.
8. Behöver din partner andrum - ge din partner andrum.
9. Uppmuntra varandra till att gå ut och träffa vännerna.
10. Sist men inte minst - ibland måste man försöka svälja sin stolthet!

Jag kan säga att jag har brytit mot alla 10 punkter!

Precis - hur mycket är klockan?  Idag var det väldigt tungt och svårt att ta sig från sängen. Klockan ringde och ringde men jag orkade inte ens stänga av den. Mina krafter är verkligen lika med 0 på morgonen. Eller i alla fall 05:31 som klockan är just nu när jag skriver detta.

Igår var det jobbigt. Jag har slitits med skuldkänslor blandade med ledsamhet och brist på engagemang till att lösa saker. Nu är vi där igen - jag vet inte vad jag går miste om och hur dåligt jag beter mig förrän jag ligger på gränsen till att säga att jag inte vill mer. Igår tog jag halva det steget och allt blev precis som jag ville - jag fick en reaktion! En väldigt stor sådan.

En pojkvän som ringer och är förbannad för att jag behandlar honom som skit och luft (vilket jag är medveten om) och som vägrar ta mer skit och just när han ringer upp den sista gången efter mitt superkassa SMS där man kan tolka det som står där på 1000 olika sätt slår det mig. “Vad håller jag på med”?

Jo, Malin - det som håller på att hända är att du trycker bort den enda personen av det andra könet som verkligen har respekterat dig för den du är, han som verkligen vill satsa på dig och gör mer än mycket för att allt ska bli bra. Du håller på att förlora den personen som har fått dig att “känna” igen. Allt slog mig på samma gång; Jag tystnade i telefonen, svalde min stolthet och lyssnade för en gångs skull på den klokaste personen i förhållandet.

Varför inser man inte sina misstag förrän det är försent? Nu hann inte mitt misstag bli “försent”, men det är bara tack vare att jag har hittat en så otroligt fin person som verkligen kämpar för att stå kvar vid min sida.

Är ni lika chockade som jag och A? Helt plöstligt, mitt i lagandet av pannkakor visar sig Bellman för oss i stekpannan. A skrattade till när jag hällde upp pannkakssmeten och det var bara jag som ingsåg allvaret. Det här är världens nyhet! Jesus uppenbarade sig i form av en rostad smörgås, och igår var det min och A’s tur att få en uppenbarelse - Bellman hade kommit för att säga oss något, frågan var bara vad?

Jag vände på honom flera gånger så att han skulle slippa få ont av värmen och bli bränd. A stod och fantiserade om vad det mer kunde likna förutom Bellman, men han kom inte på något. Det måste vara ett tecken! Ett tecken på att jag borde skriva klart mina sångtexter? Eller tecken på att A inte ska sjunga mer än nödvändigt? Eller kom han för att lära mig en läxa om att jag inte skulle druckit så mycket på min 20-årsdag?

Frågorna är många och vi är fortfarande i stor chock.
Vi avnjöt till sist Bellman tillsammans med kall och god glass!